Amerika 2009
En kall vinterdag i februari steg jag så äntligen på flygplanet. Även om månader hade spenderats på att fundera och planera, så var det först nu som jag verkligen insåg att jag skulle i väg, på denna min första långresa på egen hand. Det var med en beslutsam blick, men med en uppblossande nervositet och osäkerhet inombords, som jag satte mig ner i mitt säte. Strax därefter kände jag g-kraften rusa genom kroppen. Jag var på väg.
Närmare sex månader senare var jag tillbaka på samma plats där allt började. Men denna gång inte bland de förväntansfulla, blivande utlandsresenärerna utan bland de brunbrända och små-stressade hemvändarna kring bagagebandet. När jag så äntligen hade letat upp min ryggsäck och gick ut i ankomst- och avgångshallen, så visste jag med all säkerhet att jag snart skulle stå där igen, bland de förväntansfulla. De senaste månaderna hade jag upplevt saker som jag i min vildaste fantasi aldrig hade trott att jag någonsin skulle få uppleva. Saker som hade fått mig att omvärdera mycket i livet. Och som hade fått mig att vilja se mer.
Resrutt
[travelmap-map height=550 first=2009-01-01 last=2009-12-31]
Minnesvärda platser & ögonblick
Utan inbördes ordning…
- Karnevaltider i Sydamerika innebär folkfest, sambarytmer och leenden. Det är svårt att låta bli att ryckas med i stämningen! Själv befann jag mig i Rio de Janeiro, och uttrycket ”staden som aldrig sover” fick en ny innebörd! Och ju fler dagar jag spenderade där, ju mer blev jag berörd. Av gatubarnens livsöden, av ”the rich and famous” på Ipanema-stranden, av de fantastiska omgivningarna, av skottlossningarna som flera gånger hördes runt om i staden… en stad full av intryck!
- Efter ett gruvbesök i Potosí så tror jag det är svårt för de allra flesta att gå tillbaka till samma tankemönster och värderingar i livet. Att träffa Nelson på 13 år som redan hade arbetat i gruvan i tre år, och se hur hans jobb redan hade fått honom att se vuxen och härjad ut, det är minnen som jag aldrig kommer att glömma.
- Att se soluppgången bland de molnbeklädda bergen och ruinerna vid Machu Picchu… blunda för ett tag och resa tillbaka i tiden, se inkafolket vandra runt på gatorna… Det finns inte mycket som slår ett sådant ögonblick.
- Jeepsafarit mellan Tupiza-Uyuni bjöd på fascinerande naturupplevelser. De kritvita vidderna som möter horisonten i den omtalade saltöknen, gejsrar, varma källor, Flamingofyllda sjöar, aktiva vulkaner, laguner i alla möjliga farger, gamla gruvruiner, lamafyllda vidder…
- Jag kan inte låta bli att nämna Bocas del Toro bland mina allra finaste minnen från resan. Kanske berodde det mycket på alla underbara människor jag träffade under min vistelse där, men det var så mycket mer! Vandringar genom djungel för att komma till helt perfekta, och folktomma, stränder, båtfärder med hoppande delfiner bredvid båten, och alla de vänliga människorna. Jag vet att ’Bocas’ har blivit mer exploaterat och dyrt sedan jag var där, en väldigt tråkig utveckling. Men det är som det alltid är, alla vill se de vackra platserna…
- Bland Maya-ruinerna i Tikal fick jag nästan en flashback från det tidigare besöket vid Machu Picchu. Men på ett helt annat sätt. Tikal erbjöd, till skillnad från Machu Picchu inte på samma spektakulära omgivningar, men istället på storslagna byggnader som även med dagens mått mätt är rena byggnadstekniska konstverk.
Bilder
Här följer de senaste fotografierna från mitt äventyr i Amerika.
För fler bilder, besök gärna min flickr photostream!
[flickr-gallery mode="tag" tags="america"]
