DSC_0648_small
13 Feb 2012
Santa Marta
Colombia

Bland militärer, giftiga ormar och borttappade städer

Precis tillbaka från fem dagars svettande och tampandes med myggen i den colombianska djungeln. Huvudmålet för de fem dagarna var ”den borttappade staden” eller Ciudad Perdida som den heter i folkmun här. Staden byggdes med all sannorlikhet av ”Taironerna” (fråga mig inte om översättningen från engelskan är korrekt…) ungefär 650 år före att Inka-indianerna byggde Machu Picchu. Alltså för ganska så längesen för att vara precis.
På grund av sitt läge och urbefolkningens ovillighet att berätta, så dröjde det fram till 1972 innan staden blev känd för omvärlden. Och även om turister har varit välkomna i många år så kan man som del av en grupp av fyra, fortfarande få känslan av att man hittar en liten skatt mitt ute i ingenstans. Men. Ganska så snart förstod jag att det fanns fler än en anledning till att göra vandringen upp till ruinerna. De enastående vyerna, urbefolkningens närvaro och den goda maten gör bara dem tillsammans vandringen värd sin vikt i guld.
Innan vi ens hunnit ta våra första stapplande steg i vandringskängorna, så möttes vi av ett riktigt tråkigt besked. En av invånarna i den lilla byn Machete (där vandringen till Ciudad Perdida påbörjas) hade blivit biten av en giftig orm och avlidit bara någon timme innan vi anlände. Mina inte så trevliga orm-minnen från Afrika spelades upp på nytt och därmed påbörjade jag vandringen något paranoid. Inte helt obefogat skulle det visa sig då jag några timmar senare får se något grå-vitt slingrandes utmed stigen bara någon benlängd från mig. Vid den här tidpunkten hade jag inte sett bilderna som vår guide så småningom skulle visa oss, och tur var väl det. Vad vi stött på var nämligen en mapaná (fråga mig inte efter det svenska namnet…). En giftig liten historia på metern ungefär. I vilket fall, efter lång väntan kunde vi så småningom våga oss förbi busken där ormen slingrat in. Kan tillägga att det var med stirrande blick och på skakande ben som vi fortsatte vår vandring mot ruinerna.
En annan intressant del i vandringen är de colombianska militärernas närvaro. Flera gånger stötte vi på gravallvarliga, kamouflageklädda män med skarpladdade gevär utmed vägen. Men, efter lite kakor, skratt och prat så släppte de allt som oftast på den stela fasaden och kunde så småningom till och med hjälpa oss med gruppfotografier och vägvisning.
Mellan ormbesök, militärer och flodkorsande så fanns det även tid för en hel del god mat, tjöt och vila. Och efter att ha spenderat första natten i en hammock som för mig var helt omöjlig att sova i, så kunde till och med jag utnyttja pauserna till sömn, även mitt på ljusan dag. Och de som känner mig väl vet att detta är något alldeles revolutionerande!
Okej, i vilket fall som helst. Till slut tog vi oss så till den borttappade staden, som i dagsläget inte alls är speciellt borttappad då där finns både elektricitet och en kiosk att tillgå. Och självklart en militärbas som grädde på moset. Ruinerna i sig är kanske inte lika imponerande som inka- och mayaindianernas kreationer, men med de väldiga vyerna och de för tidsåldern imponerande konstruktionerna, så var jag ändå helt såld.
Med ett leende på läpparna började så den långa vandringen tillbaka. Men både militärer, giftiga ormar och regnet lyste med sin frånvaro, och efter några dagars slit så var vi så tillbaka i Machete där allt började. Nöjda och belåtna!
Nu blir det några dagar med desto mindre aktivitet för min del, då min plan är att besöka nationalparken Tayrona och det intilliggande hippiestället Taganga. Lata dagar på stranden väntar!

  • Anneth51

    Fantastiska du vilket äventyr.

  • Persson Helena

    ormarna…. jag tyckte nästan myggen lät värre ;)…. hujedamej