Reflektioner, del 1

Förra året vid den här tiden var jag nära att förverkliga den där resan som fram tills då bara hade varit en dröm. All min vakna tid kretsade kring att få de sista bitarna på plats; de sista planerna skulle smidas, de sista pengarna skulle sparas och de sista frågetecknen skulle bli till utropstecken. Det känns som igår, men också som för väldigt, väldigt längesedan.

Kanske var det en del som höjde på ögonbrynen och tveksamt nickade med när jag hängivet målade upp de för mig storslagna planer som jag hade för resan. Ibland tvekade även jag inför vad som komma skulle och frågade mig vad sjuttsingen jag gett mig in på. Som tur var slutade jag aldrig lita på mig själv och förmågan att kunna genomföra äventyret. Det var den säkerhet jag behövde, det var den som fick mig att genomleva alla kval och som så småningom tog mig till många av världens hörn.

Ett år senare sitter jag nu här och ska försöka samla mina tankar och få någon form av helhetssyn av resan; vad har varit bäst? vad har varit sämst? Vad kände jag? Vad känner jag? Och varför? Så fort jag börjar tänka så dyker en tornado upp från ingenstans och löper amok i mitt huvud. Allt som finns kvar när tornadon svept förbi är en stor tomhet.

Trots virvelvindar och tankspriddhet har jag några ögonblick som jag blir alldeles varm i kroppen av att drömma mig tillbaka till;

• När vi mitt under vår lugna safari-rundtur i Ngorongoro-kratern blir informerade om att en lejonflock ligger och spanar på ett gäng bufflar. När vi parkerar en liten bit därifrån börjar en lejoninna långsamt vandra mot våra fordon med blicken fäst mot oss. Sakta, sakta passerar hon på någon armlängds avstånd och vi sitter helt blixtstilla. Vi vet inte riktigt vad hennes motiv kan vara. Vi inser dock snart att våra fordon helt plötsligt extraknäcker som jaktredskap. I skydd av våra fordon kan hon lätt smyga sig närmare bufflarna utan att de ser det minsta berörda ut. Efter ytterligare lite smygande lägger hon in stöten. Tyvärr för lejonflocken, men turligt nog för bufflarna, så är hon lite väl optimistisk, och bufflarna hinner iväg. Att få befinna sig mitt i en National Geographic-film är överväldigande, och helt adrenalinfyllda och med en släppande nervositet fnissar vi hela vägen tillbaka till tälten.
• Promenaden från vår camping mot den malawiska lilla skolan är varm, svettig och nära på olidlig, så när vi så småningom anländer så känner vi oss allt annat än fräscha. Som tur är, är barnen i ungefär samma skick som oss. När de första barnen kommer springande mot oss och tar våra händer så har vi redan glömt av vårt behov av en kall dusch. Vi märker snart vilka barn som är innerligt glada av att träffa oss och vilka som inte riktigt förstår sig på de där ufona som kommit på besök. Vart vi än går på det lilla skolområdet, känner vi alla barns blickar, nyfikenhet och osäkerhet. När vi tillslut sätter oss i ett av klassrummen pluggas snart fönstren och ingången igen av nyfikna små betraktare. Skolbesöket är dock inte bara fyllt av positiva ögonblick. Man känner sig fruktansvärt otillräcklig när man tittar in i skolsalarna som är fyllda till bredden av barn som står eller sitter utan varken penna eller papper i händerna, och där rektorn glider omkring med ett snett leende på läpparna. Självklart även med finputsade skor och nystruken, måttsydd kostym.
• Tälten är nedrullade i sina väskor, all utrustning är nedpackad i backar och det som återstår är att vi själva hoppar på båten som ska ta oss ut i Okavango-deltat i Botswana där vi ska spendera några nätter mitt ute i ingenstans. Vi hinner dock inte åka mer än lite drygt en halvtimme innan Hans, en kille på båten, ropar till. Det tar ett tag innan vi reagerar men det är inte förrän han håller upp sitt finger vi verkligen inser faran i det som hänt. Hans finger är dekorerat med två runda sår inte så långt ifrån varandra, och blodet har börjat rinna utmed hans hand. En skräckblandad chock börjar sprida sig på båten och kaptenen bestämmer sig för att styra kosan mot land. Vi hinner knappt i land innan Hans, som nu är likblek och i chock, börjar bli ostadig på benen och är tvungen att sätta sig ner. Samtidigt håller kaptenen och vår guide förbrilt att hitta tjuven i dramat. Det tar ett bra tag men tillslut kan de döda det som visar sig vara en ung kobra.I samma stund inser de verkliggen faran i situationen och tillkallar en annan båt. Hans, hans flickvän och kaptenen åker i ilfart tillbaka till civilisationen där de senare får beskedet om att de måste ta sig hela vägen ner till Johannesburg, Sydafrika då de inte har någon möjlighet att behandla honom i Botswana. Resten av oss är i fullständig chock, många gråter och andra sitter helt tysta för sig själva. Hela vistelsen i deltat och en tid efteråt präglas av rädsla för ormar, tankar på Hans och en viss nedstämdhet. Inte helt konstigt kanske…
• Vi sätter oss i den, i mina mått, inte tillräckligt stora båten och påbörjar färden ut från en kuststad någon timmes bilfärd från Kapstaden. Det dröjer inte länge förrän vi möts av en val med tillhörande valp som stillsamt simmar ut mot det öppna havet. Detta var dock inte huvudattraktionen för dagen, för snart släpps fiskolja och bete ut i det alldeles för kalla vattnet. Vi tittar på varandra och vet inte om vi ska skratta eller gråta. Det dröjer ett tag innan vårt (inte så oväntade) besök dyker upp och den första gruppen av fyra hoppar ner i buren (som för mig inte ser speciellt stabil ut längre…). Själv tar jag på mig våtdräkten och förbereder mig på min tur. Snart är det min tur, och pulsen stiger. Nu ska det äntligen ske, det som jag drömt om så länge. Det dröjer inte länge innan de ropar till oss att det är dags att dyka ner under vattnet. Samtidigt som mina ögon bryter vattenytan, så förverkligas drömmen; där simmar den rakt emot oss. Pulsen sjunker och ett lugn infinner sig. För visst är väl ändå vithajen ett fascinerande djur? När vi först ser honom (alla hajar är killar!) är det knappt att vi ser honom i det mörka vattnet. Men snart är han inte mer än någon armlängd ifrån vår bur (här är det inte händerna på täcket som gäller, men händerna innanför buren!) och någon millisekund senare går han till attack mot betet. Tänderna blottar sig, den stirrande blicken blir intensiv och som skjuten ur en kanon flyger han upp i luften och ruskar frenetisk i fiskklumpen. Om och om igen får vi se samma tillvägagångssätt utföras av x antal andra hajar som hajar. Magiskt!
• Under många dagar har solen lyst med sin frånvaro. När vi hoppar in i bussen som ska ta oss till Torres del Paine så bryter den dock mer och mer igenom molntäcket, och när vi kliver ur bussen i nationalparken så visar sig vädret från sin allra bästa sida. Den helt sanslöst starka vind som allt som oftast färdas över landskapet, gör oss dock påminda om att det endast är tidig vår här i de södra delarna av Chile. Som tur är gör de helt fantastiska vyerna att man glömmer av allt vad vind och kyla heter, och istället låter vi oss hänföras av de turkosafärgade sjöarna, de snötäckta, toppiga bergen, de lama-fyllda vidderna och de isbergsfyllda havsvikarna. Tillsammans bidrar de till en av resans absoluta topp-dagar!
• Vi vaknar upp och tittar ut. Molnen omsluter den annars perfekt konformade vulkantoppen Villarica.Vi väljer ändå att hoppa in i minibussen. Lite drygt en timma senare är vi vid vulkanens fot och har precis bestämt oss för att vända tillbaka. Vem vill vandra upp till en bergstopp helt omsluten i tjocka moln utan chans till utsikt? Morgonen därpå gör vi samma sak; tittar ut genom fönstret. Inte ett moln på himlen. Nu jädrar ska det ske. Försedda med isskor, stavar, skyddskläder och många lager kläder börjar vi vandringen upp för det snö- och isprydda berget. Tempot är dock inte som vi hade tänkt oss, och för det mesta är det knappt styrfart i ledet. Men vad gör väl det när man börjar närma sig toppen och man känner hur blåsten och solen biter i kinderna, istappar börjar bildas på vantarna och vyer och små bomullsmoln breder ut sig under våra fötter. Utsikten från toppen är helt oslagbar; snötäckta vulkantoppar, och gröna dalgångar. Hade det inte varit för de svaveldoftande vindarna som stundtals väcker en till liv, hade man nog kunnat tro att man drömde!
• Efter att flygvärdinnorna har vandrat igenom kabinen en sista gång och sett till att alla bälten är fastspända och att alla säten är ordentligt uppfällda, lyfter vi från Guayaquils flygplats och styr kosan mot en ögrupp tre timmars flygresa rakt ut i havet. Några timmar senare sitter vi i en mysig båt i Puerto Ayoras hamn och har precis hittat våra hytter där vi ska spendera nästkommande åtta nätter. Galapagos-äventyret har börjat! Jag vet dock inte riktigt vad jag har att vänta, alla jag tidigare mött har dock sagt att det kommer att bli en häftig upplevelse. Det dröjer dock inte länge innan jag förstår vilken fantastisk naturupplevelse jag har gett mig själv i julklapp. Varje dag är som ett nytt litet äventyr, med nya öar att utforska, nya vatten att snorkla i och nya djur att lära känna. Att traska runt bland sjölejon på kritvita stränder och blicka ut över ett turkost, kristallklart hav, vandra runt i landskap som tagna från en annan planet, och simma med hajar, pingviner, sköldpaddor… det är nog allt mitt livs häftigaste upplevelse!
• När jag landar i Guayaquil igen, stannar jag bara i staden en natt innan jag beger mig vidare mot kusten. Det är dags att fira jul och nyår i den lilla turisthålan Montañita. Väl framme ser jag Jossan som står utanför och vinkar glatt. Det här kommer att bli intressant, inte minst med tanke på att det var en sisådär tio år sedan vi senast sågs och att vi till på köpet kommer att fira en inte så traditionsenlig jul och nyår tillsammans. Direkt när vi börjar prata så klickar vi, åtminstone från min sida. Det som från början är tänkt som ett kort jul- och nyårsstopp växer sedan till att bli en dryg månad tillsammans. En riktigt härlig månad där allt klaffar och vi har så otroligt skoj!
• Tidiga mornar har aldrig riktigt varit min grej, men det är någonting jag blivit van vid nu under vandringen upp mot den försvunna staden, långt ut i den colombianska djungeln. De härliga vandringslederna som korsar bäckar, slingrar sig upp över berg och går genom både bananträdsdungar och små indianbyar, får en verkligen att rensa tankarna och bara leva i nuet. Våra största diskussionsämnen om dagarna är vad som ska serveras till lunch och middag, hur våra länder skiljer sig från varandra och diverse resehistorier. Självklart förs alla diskussioner på spanska och jag försöker så gott jag kan hänga med i samtalen. Även om själva Ciudad Perdida inte är världens mest imponerande tempelruiner, så går det inte låta bli att hänföras över den vackra omgivningen och den helt fantastiska vandringen dit och tillbaka. Dessutom känner man riktigt hur frisk och fräsch luften man andas är. Härliga dagar!
• Efter nästan ett halvår isär, träffar jag upp mor och far i Peking. Även om luften inte är lika fräsch och frisk här som i djungeln i Colombia, så är det en riktigt häftig känsla att vandra runt bland de trånga hutongerna, se när kineserna utför sin morgon-, middags- och/eller kvällsgymnastik synkroniserat i grupp, och besöka de väldiga byggnadsverk som de gamla dynastierna lämnat för eftervärlden att imponeras av.
• Vädret är inte det bästa den här morgonen, men på grund av regnperioden som härjar just nu så kan jag inte direkt vara säker på att det skulle vara någon skillnad imorgon. Istället bestämmer jag mig för att hoppa på en buss för att ta mig några kilometer söderut från Dumaguete i Filippinerna och därifrån fortsätter jag sedan ut till den lilla ön på en båt som inte direkt är något för den vattenrädde (blir ungefär lika blöt som jag skulle bli av att simma…).Väl framme på Apo Island så tar vi på oss vår snorkelutrustning och hoppar i böljan den blå, här finns det ingen tid att förlora! Det dröjer inte länge förrän jag ser en mörk gestalt växa fram ett tiotal meter från mig. Jag får kontakt med de övriga och försiktigt simmar vi närmare. Precis som jag erfarit, så är det dagens första sköldpaddsmöte. Efter en lång stund tillsammans med Turtle, bestämmer vi för att leta vidare. Apo Island är nämligen sköldpaddsparadiset, och det är ungefär lika svårt att hitta en sköldpadda i de här vattnen, som att hitta dem i ett sköldpaddsakvarium. Under dagen möter vi nio andra sköldpaddor av skiftande storlek, och dagens behållning är helt klart när vi möter sköldpaddsmamman med den lilla ungen, inte större än ett paket mjölk. Vid sådana här ögonblick känner man hur fantastisk naturen är, och egentligen skulle jag bara vilja frysa tiden för alltid.
• Att mötas av den värsta åskskur som jag någonsin skådat, när tanken egentligen är att komma fram till sol- och strandparadiset, gör att vistelsen i den lilla byn El Nido på Palawans nordkust får en lite snopen start. När vi vaknar nästa morgon skiner dock solen och vi bestämmer oss för att med båt utforska några av de intilliggande öarna. Paradisstränderna avlöser varandra, det turkosfärgade, klara vattnen likaså. Med snorkel och cyklop upptäcker vi att det vackra över ytan lätt toppas av det rika djurliv som finns under ytan. Sådana vackra undervattenslandskap och sådan artrikedom har jag inte tidigare beskådat under mina resor.
  Väl tillbaka i El Nido bokar vi in oss på båtar de tre nästkommande dagarna, och efter totalt sex dagar så inser vi att det nog inte går att komma så mycket närmre paradiset än så här.
• Plötsligt vaknar jag upp av att det knackar på dörren ”time to get up”. Det är alldeles för tidigt på morgonen för att jag i vanliga fall ens skulle fundera på tanken att faktiskt gå upp, men idag är det inte vilken dag som helst. Jag har nämligen spenderat natten på ett tåg mellan Ha Noi och Lao Cai och ska nu fortsätta resan vidare mot Sa Pa, i det vietnamesiska höglandet. Sa Pa, som är känt för sina vackra, risplantageförsedda omgivningar, gör oss inte besvikna under vår vandring mot den lilla byn där vi ska spendera natten. Det som däremot gör oss besvikna är urbefolkningen som likt terriers försöker sälja på oss allt från armband till stora väggbonader. Efter ett tag stänger jag av öronen och låter ögonen och kameran göra arbetet istället, vilket är ett smart drag. Mitt grafiska hjärta gör kullerbyttor, då allt är uppbyggt av raka linjer, vatten och spännande färgkombinationer. Två dagar senare hoppar jag på nattåget tillbaka mot Ha Noi, och både fotografen och människan Cornelia njuter av alla de nya minnen och bilder som finns planterade uppe i hjärnkontoret.
• Vi hoppar in i vår tuk-tuk och styr kosan ut från staden och vidare in i nationalparken. Tempel efter tempel växer upp utmed vägen, alla med sin personliga prägel. Eftersom jag själv mest varit sjuk och saknat energi det senaste, så har jag inte hunnit med att planera så jättemycket inför besöket. Som tur är har Hannah planerat desto mer och har stenkoll på vad som bör ses. Jag hänger på. Vi besöker dekorerade, enkla, skogsbeklädda och pampiga tempel under våra fem dagar runtom i Angkor. Efteråt vill vi inte se ett enda tempel till, för allt bleknar i jämförelse när man besökt några av världens vackraste tempel.

Jag skulle kunna fortsätta att lista platser och ögonblick som betyder mycket för mig, men jag känner att det här inlägget börjar växa ur blogg-dimensionerna, så jag lämnar det så här.

Det är överväldigande många tankar som bubblar upp när man i huvudet försöker resa tillbaka i tiden till alla de här ögonblicken. Jag behöver mer tid och distans innan jag mer kan beskriva hur jag känner och tänker kring allt som hänt på vägen.

Och förresten. Jag lovade ju er ett kontoutdrag i mitt förra inlägg. Kan säga så mycket som att det inte ser allt för lovande ut 😛