Här händer det grejjer!

Väl framme i Hoi An så blev det två hektiska dygn. Rundvandring bland utomhusmarknader, välbevarade byggnationer i allt från kinesisk till fransk stil, men.. kanske framförallt bland skräddarsydda skor och kläder. När jag steg på flyget vidare mot Ho Chi Minh-staden (Saigon) så var jag utrustad med än fler fotografier, kläder och skor! Efter ett annars ganska så magert shoppingår, så var jag upprymd till bredden när jag begav mig mot sydligare breddgrader.
Om mitt Hoi An-besök mest bestod av shopping och kultur-rundvandringar, så blev besöket i Ho Chi Minh-staden desto mer historie-inriktat. Det var helt ofrånkomligt att inte bli berörd när man vandrade runt bland gamla krigs- och efterkrigsfotografier, samt halvt krypandes, halvt böjd på mitten besökte de underjordiska tunnlarna i Cu Chi, där gerillan satte griller i huvudet på amerikanarna. Hade det inte varit för all propaganda och souvenirförsäljning runtomkring som kändes både osmaklig och totalt avdramatiserande, så hade jag blivit helhjärtat berörd. Nu försvann mycket tankar och känslor ut i turism-bladdret. Förövrigt hade Ho Chi Minh-staden inte så mycket mer som tilltalade mig, utan var mest ännu en storstad med svåröverkomliga, scooterfyllda gator. Dygnet runt.
Well.. efter att ha varit historienörd och fått min beskärda del av storstadslivet med allt vad det innebär, fortsatte jag på min väg söderut via Mekongdeltat – med flytande marknader, brunfärgat vatten och skuttelihoppsande barn utmed vattnet. På något sätt hade jag föreställt mig något fullständigt annorlunda, så väl där blev jag inte direkt överväldigad, utan snarare motsatsen­­. Behållningen av hela Mekong-vistelsen blev därför något som kittlade ett annat sinne; smaksinnet. Godare frukt än den som finns att köpa (för lite fickskrammel) från båtarna på den flytande marknaden i Can Tho är nog bannemej svårt att hitta. Kan man äta för mycket c-vitamin och fruktsocker tro?!
För att avsluta min Vietnam-vistelse på bästa sätt så bestämde jag mig därefter för att spendera mina sista dagar på den lilla ön Phu Quoc, nära kambodjanska gränsen i väst. Och även fast resortsen kantar de vita stränderna, så har ön kvar mycket av sin charm med fiske- och pärlindustrin som viktiga byggstenar. Det märks inte minst vid den lilla hamnen i söder där fiskrensdoften slår mot en medan man promenerar längs med den livliga piren. Dock har byggnationen av en internationell flygplats och hamn tagit fart på ön… ja, vad är det man brukar säga? Underbart är kort.

ps. ursäkta för ytterst dålig rubrik samt bild. Ibland tryter allt inspirationen för fröken Börjesson… ds.